Tornado

Svenskt halvblod e Falstaff u Katja e Ulex född 1977 död 2003

Tornado som han ofta såg ut

Han var min första egna häst. Jag fick honom av Alf samma år som vi träffades.

Tornado föddes på bete, och blev inte hanterad förrän han kom hem på hösten. Det gjorde att han var reserverad mot folk. Hans mamma Katja, skyddade honom, så det var svårt att kunna klappa honom som liten.

När han sedan var ett år, kastrerade vi honom. Då upplevde han det farligt med folk, för han blev ju drogad och kullvält, för så gjorde man då vid kastrering. Jag var den enda som kunde komma nära honom. När han åt, brukade jag stå vid krubban, och det dröjde lääääääänge innan han vågade sig fram. Men vi blev mycket nära kompisar. Verkligen!

På hösten, när Tornado var tre, lämnade vi honom till Kristianstad ridskola för inridning. Jag hade vant honom vid träns och sadel innan, så det skulle ta en månad, trodde vi.

Inridningen gick bra till en början, sedan blev Tornado förkyld. Han fick då vila några veckor, och sedan påbörjades ridningen igen. När Tornado hörde tåget utanför, eller någon annan motor, blev han vettskrämd och bockade av ryttaren. Detta höll på länge, och efter fyra månader kunde han komma hem. Då gick det att sitta upp på honom, styra honom samt skritta och trava. Galoppfattning kunde han inte få till.

Jag började ett tufft jobb hemma i hagen. Longering 10 minuter minst innan jag satt upp. Sakta men säkert gick ridningen framåt. Samtidigt kämpade jag mycket med att kunna lasta honom i transporten, som var livsfarlig. Jag gick med en spann havre framför, och för varje sträckning av halsen/flyttning av fot, fick han en tugga. Till sist var han inne i transporten, men fick gå ut om han ville. Så här gjorde jag nog i ett år, men jag fick en väldigt säker häst. När vi så småningom tävlade, kunde folk kämpa med linor på hästen bredvid min transport. Jag kom med Tornado, och han gick rakt in och åt havre ur sin spann. Sedan kunde jag sätta för länken bakom, gå ut genom framdörren, gå runt transporten och slå upp bakluckan.

När Tornado var fem år, började jag rida i grupp i Gärds ridhus. Det gick bra om det inte hände något. Jag fick börja med att longera honom en stund i hörnan av ridhuset innan jag satt upp. Till en början var Alf med och höll honom då, men så snart jag sjunkit ner i sadeln fick han panik om Alf inte släppte tyglarna. Sedan kastade han sig runt 180 grader, och därefter galopp rakt fram. Detta lugnade ner sig, men riktigt bra blev det inte förrän han var ca 8 år gammal. Antagligen var det fel inlärt från början. Hästen ska stå still tills ryttaren suttit upp.

Senare började jag träna för Stefan Schönbeck, och jag började förstå hur den känns när hästen "går på tygeln".

Tornado och jag tävlade dressyr LC och LB. Det gick bättre och bättre, och som bäst kom vi i topp av den sista tredjedelen av startfältet i LC. Vi hoppade lite också, men jag var för feg. Tornado vägrade ut sig. Det längsta vi kom var till hinder 7 av 8. På löshoppning hoppade han oxrar på 160 med lätthet. Han hade faktiskt en halvsyster som Åke Hultberg tävlade i svår hoppning, LaFayette e Katja.

När jag skulle få Emma, sålde jag Tornado, som då var 11 år. Jag ville inte ställa av honom igen, och två små barn behöver sin mamma mycket. Han såldes till familjen Grönlund i Nymö, Fjälkinge. Där fick han mycket kul. Han var bl a med på Hubertusjakter, och barnen red privatlektioner. Han hade många kompisar. Jag hälsade på honom två gånger om året. När han sedan var på sitt 25:e år, fick jag ett fint brev av ägaren, som berättade att han fått somna in pga sjukdom. Njurarna sviktade.

Tornado var en frisk, glad häst, som fick ett långt, bra liv.